Hejdå iPhone – Hej OnePlus Nord

  1. Det var året då iPhone lanserades och i slutet på året lät en vän flyga hem två första generationens iPhone. Han tog den ena, och som en total överraskning gav han mig den andra. Givetvis var det ett elände att få telefonen att fungera – iPhone var vid denna tidpunkt ännu inte lanserad i Sverige och det krävdes allt från jailbreak till små kretskort som satt på en tunn plastfolie som i sin tur placerades mellan simkort och telefonens simkortsläsare för att telefonen skulle fungera med svenska mobilnät, eller mer specifikt med Telia då det var den enda operatör som erbjöd Edge, en sorts 2,5G när 3G hade lanserats några år tidigare. iPhone hade som bekant inte stöd för 3G ännu – det kom året efteråt i uppföljaren iPhone 3G, men andra telefoner hade det och skillnaden i hastighet var rent av enorm.

Sedan 2007 har jag, med några ytterst få och korta avbrott för att testa andra plattformar, kört iPhone i någon form. Det är i praktiken 13 år av telefonanvändande i en och samma plattform. Om man pratar om muskelminne, som jag gjorde när jag beskrev mitt byte från Mac till Linux så torde ett byte från iOS till Android vara en ren mardröm i jämförelse. Jag kommer till det strax.

Varför byta?

Genom åren har jag varit en stark anhängare av att testa nya saker. Hur ska man annars veta vad man, kanske, går miste om och hur ska man annars lära sig? Android-telefoner dock är i stort sett okänd mark för mig. Jag har ägt en HTC One M8 några år nu som jag gjort diverse experiment med LinageOS, en av-Googlifierad version av Android på, och det har varit en mycket trivsam upplevelse men telefonen stödjer inte den senaste versionen av Android och är dessutom snart sex år gammal vilket märks då den blir stekhet för minsta operation, har en med dagens mått mätt ganska usel kamera och är lååååååångsam. Det är också i praktiken min färskaste erfarenhet av Android som operativsystem de senaste tio åren, och som den här artikeln ska visa så har det hänt en del saker sedan jag satt och svor över en Samsung Galaxy nånting för tiotalet år sedan.

Det som fick mig att ledsna på iOS var inte bara Apple och deras senaste beteende där de beter sig som de har rätt att göra precis vad de vill och blir närmast förmärmade om någon ifrågasätter det, utan också iOS. Det är en plattform som är bra, inget snack om det, men dess utveckling har stagnerat och Apples kvalitetsfokus likaså. iOS 13.6 innehåller fortfarande buggar i Mailapplikationen, när man ska pejsta text eller när man vill skriva in text – det sistnämnda väldigt underligt då telefonen helt sonika slutar ta emot input via tangenbordet (döda applikationen och försök igen så fungerar det – och nej, det är inte ett fel med min telefon, en nästintill ny iPhone 11, utan jag hade samma problem med min förra telefon, en iPhone 10). Det är bara några exempel, för övrigt.

iOS riskerar också att stagnera som plattform för applikationer. Jag kommer till det senare men vad jag märkt på några få dagar är att de innovativa applikationerna inte enkom existerar på App Store utan också, faktiskt, på Google Play. Apples benhårda hållning i en rad frågor gentemot tredjepartsutvecklare gör att Apple på ganska kort sikt riskerar att skrämma bort utvecklare från plattformen och dess applikationsbutik, på samma sätt som misslyckandet Mac App Store. Skillnaden är givetvis att i Mac App Store behöver du inte finnas för att kunna sälja en Mac-applikation medan i App Store för iOS är det ett absolut krav och det mjölkar Apple så hårt det bara går. Apple säger sig älska utvecklare, men dessa utvecklare gör bäst i att spela efter Apples regler, dansa efter Apples pipa och då kanske kanske kanske lyckas tjäna lite pengar på sin iOS-applikation. Tills Apple kopierar dess funktion och bygger in den i operativsystemet.

En annan sak som gnager i mig en hel del är hur iOS “satt sig i baksätet” så att säga. Istället för att vara ledande inom innovation så kopierar man friskt från Android. Det är givetvis ingen som glömt att Android i praktiken var en kopia av IphoneOS (som det hette på den tiden) när Google lanserade sitt operativsystem för mobiltelefoner, och i många år var också Android en sorts kusinen från landet, en slarvigare kopia av iOS som försökte göra ungefär vad Apple gjorde men aldrig riktigt lyckades. Som mångårig användare av iPhone och iOS kunde man gång efter annan stolt påpeka för en Android-användare vilka nya coola funktioner som iPhone hade men som Android-telefonen saknade. Så är det inte längre.

Jag var också redo för en förändring. iOS och jag var på sätt och vis klara med varandra. Men frågan är vad man ska välja istället, om man nu ska klättra över muren runt Apples trädgård? Under en lång tid hade jag inte en aning, men när OnePlus Nord lanserades för några månader sedan var det flera saker som slog mig. Prislappen var rimlig, specifikationerna skämdes inte för sig och det hela var väldigt enkelt: två olika lagringsstorlekar, två färger. Det var allt du hade att välja på – ganska “Apple” kan man ju säga.

Tack vare att jag lyckades få in iMessage i Android, och att jag inte på något sätt är bunden till iCloud som molntjänst i övrigt fanns inte längre några hinder för mig att byta. Så jag slog till: Androidhataren nummer ett beställde en Android-telefon för sina egna pengar och detta är min rapport om hur min första vecka med OnePlus Nord varit.

Första intryck

Det tog några dagar innan telefonen leverades. Kartongen är ganska väl tilltagen men trevlig och inuti finns förutom telefonen också en snabbladdare med USB3-anslutning som i sin tur går till ett ladduttag på telefonen som är av typen USB-C. Ett transparent skal medföljde också, samt lite klistermärken, handböcker och… ja, det var nog allt. Inga hörlurar, eftersom OnePlus Nord inte har något hörlursuttag. OnePlus säljer en egen variant av Apples Airpods, kallad OnePlus Buds som i bästa fall kan kallas billigare kopior av Apples trådlösa hörlurar, som de tycker man ska köpa men det kommer jag inte att göra. Telefonen levereras med ett skärmskydd fastsatt redan från fabriken vilket är oerhört trevligt.

Mycket i denna artikel kommer utgå från den telefon jag kommer från, en iPhone 11. OnePlus Nord har framförallt fyra egenskaper som är väldigt trevliga:

  • Den är lättare än en iPhone 11
  • Den är smalare än en iPhone 11
  • Den har bättre batteritid än en iPhone 11 – jag måste ladda min iPhone dagligen då den äter batterier som popcorn trots avstängda bakgrundsuppdateringar. OnePlus Nord laddar jag varannan dag. Detta kan ju å andra sidan bero på att iPhone 11 har ett 3110 mAh batteri medan OnePlus Nord packar in ett 4115 mAh-batteri, men man måste ju ändå ställa sig frågan varför iPhone 11 väger tio gram mer än OnePlus Nord om dess batteri faktiskt är mindre?
  • Den har en fingeravtrycksscanner som går genom skärmen och den är blixtrande snabb

Och jo – den har också en motsvarighet till FaceID på iPhone men den funktionen är sannolikt inte lika säker som Apples motsvarighet så det är något att ta med i beräkningarna. Däremot har den inte stöd för induktiv laddning, eller “trådlös” laddning som vissa kallar det men det kan jag verkligen leva utan med tanke på hur lång tid det tar att ladda min iPhone 11 induktivt. OnePlus Nord stödjer istället snabbladdning där jag kan ladda telefonen från noll procent batteri till 70 procent på en halvtimme.

En femte punkt som är svår att sätta fingret på är hur snabb telefonen är. Vad jag läste innan jag köpte den var att OnePlus Nord var långsammare än den något äldre flaggskeppsmodellen OnePlus 8, vilket jag varken kan bekräfta eller förneka eftersom jag aldrig använt den senare. Det gjorde mig lite orolig men jag kan konstatera att telefonen inte på något sätt känns långsam, eller långsammare än min iPhone 11. Det är nästan tvärtom – OnePlus Nord är blixtrande snabb i allt jag ber den utföra.

Skärmen är av modell AMOLED, vilket jag blev lite kär i redan när jag hade en iPhone 10, och den är enkel att läsa text på, och visar bilder och video riktigt bra.

Så långt är det mesta väl. Det är väl nu eländet börjar, kanske du tänker?

Att synkronisera kontakter

Japp, det stämmer fint det. Problemet med OnePlus Nord är inte hårdvaran, det är inte designen, utan det är mjukvaran.

Google är överallt – nästintill alla tjänster, funktioner, med mera i denna telefon ska helst gå via Google. Apple är också aggressiva på den här fronten i iOS men inte lika aggressiva som Google. Ett bra exempel är synkroniseringen av kontakter. Jag har mina kontakter i en Exchange Server som använder ActiveSync som synkroniseringsprotokoll. I äldre versioner av Android har man lagt till ett ActiveSync-konto i telefonen och sedan har alla applikationer som ska hantera e-post, kontakter och kalender kunnat använda sig av dessa efter att du gett tillstånd till det. Så är icke fallet längre.

Visserligen kan man fortfarande lägga till ett konto för “Outlook” i Android och då läggs det in i operativsystemet (även om det inte syns i listan över konton). Microsofts Outlook-klient kan använda sig av denna inställning, men det kan inte resten av operativsystemet och dess funktioner, exempelvis SMS-applikationen eller telefon-applikationen. Om man däremot lägger in samma konto i inställningen för Gmail, Googles egna applikation för e-post, kontakter och kalendrar, så börjar kontakterna helt plötsligt att synas i hela telefonen.

Man kan anklaga Apple för att styra sina användare hårt, men om Apple hade agerat som Google så hade du i iOS inte kunnat lägga till e-post och kontakter endast i “iCloud Mail”-applikationen för att de skulle börja synas i resten av operativsystemet. Så är naturligtvis inte fallet, och det är synd att Google är så oerhört hårdhänta med hur man får agera och inte agera i en Android-telefon.

Att synkronisera musik

Jag använder min telefon primärt för tre saker: ta bilder, lyssna på poddar och lyssna på musik. Vi kommer till de två förstnämda senare men först ska vi diskutera hur man synkroniserar musik till en OnePlus Nord, eller snarare – man försöker.

Äldre Android-telefoner har ofta haft löstagbara SD-kort som man kunnat peta in i sin dator, ladda över filer på och sedan peta in i telefonen igen. Ganska smidigt. Men OnePlus Nord har inte det – iställt har OnePlus begåvat telefonen med 128- eller 256 gigabyte lagringsyta. I mitt fall köpte jag den tidigare (128 gigabyte) och tänkte att det borde väl räcka. Som jag sa inledningsvis så har jag ju efter alla år med iPhone inte så superbra koll på hur en Android-telefon fungerar idag, men jag tänkte att Android ska ju vara den öppna plattformen så detta ska väl inte vara något problem.

Ack så fel jag hade.

Först testade jag att försöka föra över musik till telefonen via USB-kabel. Från Linux går det inte alls eftersom Linux inte kan se en katalog för musik på telefonen. Ok, kör i sväng – jag testar på en Windowsdator istället, där det finns programvaror från OnePlus att installera. Inte heller där fungerar det. Jag testar att synkronisera musiken via NextCloud istället men även om jag får ner musiken till telefonen går den inte att spela upp. Det ska också tilläggas att det finns ingen vanlig standardapplikation för musikuppspelning utan det är… japp – du gissade rätt: Google Music – som gäller. Tredjepartsapplikationer finns givetvis men de verkar alla vara applikationer som antingen kräver att du köper dem eller att du får leva med att det visas annonser i applikationerna, något man i mångt och mycket sluppit på iOS men här utsätts för till den grad att man blir matt.

Jag ger upp och börjar kolla på molntjänsterna. Spotify fungerar givetvis, Plex fungerar också om man betalar för Plexpass (inte en helt usel investering), eller så kan man använda sig av Google Music. Eftersom jag redan fått göra avkall på mina planer att ge Google så lite rättigheter som möjligt i telefonen så får jag väl göra det lite till då. Google erbjuder sig att lagra 50000 av mina låtar gratis, och det låter ju trevligt så jag laddar ner Google Music Manager från Googles hemsida, installerar den på min Linuxdator och försöker logga in. Detta är resultatet efter att jag matat in användarnamn, lösenord och sedan bekräftat inloggningen via mobiltelefonen:

Jag kollade i loggfilen för Google Music på min Linuxdator och hittar följande:

2020-08-21 19:02:18,355 +0200 ERROR TId 0x7f050ddd5700 Servers returned error 404 for URL https://www.googleapis.com/userinfo/email?alt=json (Bad Request). Don’t retry this request. [../Shared/HttpClients/CommonHttpClientImpl.cpp:108 CommonHttpClientImpl::perform()]

Googles egna inloggningssida, för en klient till en av deras tjänster som jag laddat ner när detta skrivs (fredagen 21 augusti), resulterar alltså i en 404 (felaktig URL). En sökning på problemet visar vidare att det existerat sedan snart ett år tillbaka och diskussionstråden på Googles supportsida för Google Music har stängts och låsts. Man kan av detta dra slutsatsen att Google Music kanske är på väg att dö och detta är Googles sätt att visa det. Efter att ha grävt vidare och loggat in på Google Music med en webbläsare så finns en uppmaning att migrera sin musik från Google Music till Youtube Music – jag har inte orkat gräva vidare i vad detta innebär annat än att Google Music inte fungerar och jag, rent ut sagt, skiter i den tjänsten.

Jag har fortfarande inte hittat ett sätt att synkronisera över mina musikfiler till min telefon. Att använda sig av exempelvis KDEConnect går inte heller eftersom inte heller den applikationen kan få tillgång till musikmappen på telefonen vilket är en begränsning i Android (gissar jag).

Efter att jag pillat vidare så visar det sig att Android numera stänger av åtkomst till den interna lagringen via USB. Man kan aktivera det genom att gå in i inställningar, söka efter “USB Preferences” och därefter klicka i “File transfer”. När du kopplar loss telefonen från USB-kabeln kommer denna inställning att återställas till “No data transfer”, det vill säga, ingen åtkomst till filsystemet. En säkerhetsfunktion gissar jag, men inte helt intuitivt om man inte vet om att den här funktionen existerar.

Bloatware

Efter att jag kommit igång med min OnePlus Nord noterade jag några saker som var en aning oroväckande. Det var inte bara att telefonen var totalt nedlusad med Google-applikationer, många jag aldrig hört talas om tidigare för tjänster jag aldrig testat. Det var också att det fanns en hel del andra applikationer. Facebook och Instagram är två exempel på detta, som definitivt inte hör hemma i någon mobiltelefon. Till detta kan man lägga att det fanns två filhanterare, en från OnePlus och en för Android, och snabbt fick jag flashbacks från när jag senast lekte med en Android-telefon för ett tiotal år sedan då det fanns tre olika applikationsbutiker och 2-3 olika applikationer för varje funktion du ville utföra. Ja, jag kanske överdriver lite men det är så jag minns det. Android har definitivt blivit tajtare sedan dess, inget snack om det, men varför ska jag använda antingen OnePlus eller Googles filhanterare? Det finns det inget svar på, så jag raderade OnePlus egna, tillsammans med flera andra OnePlus-applikationer som ingick.

Jag passade också på att radera en rad applikationer som bara var usla. Väderapplikationen var en sådan. När den hade full tillgång till alla former av navigation i form av wifi, bluetooth och GPS kunde den inte berätta för mig var jag befann mig och den kunde inte visa prognoser. Den kunde däremot berätta att det var soligt ute, men det visste jag ju redan. En snabb nedladdning av Yr.no-applikationen senare så var saken som det brukar heta “biff” och nu har jag en väderapplikation som faktiskt fungerar.

Att köpa en Android-telefon för tio år sen var ingen rolig upplevelse. Att köpa en Android-telefon år 2020 med en massa förinstallerade appar är en förolämpning. Finns applikationerna i Play Store så kan folk ladda ner dem själva. Att avinstallera Facebook och de andra applikationerna tar dessutom inte bort dem helt. Skärpning, OnePlus.

Kompetenta kameror

Det ska sägas att jag gillar att fotografera men är inte överdrivet duktig när det gäller kamerateknik så ni får ta detta för vad det är. Ett område där det inte märks att OnePlus Nord är en budgettelefon är när det gäller kamerasystemet. På framsidan sitter det två kameror, en vanlig 32 megapixel-kamera och en åtta megapixel vidvinkel-kamera. På baksidan sitter det fyra (!) kameror. En åtta megapixels vidvinkelkamera, en 48 megapixel kamera, en fem megapixel djupsensor och en två megapixel makrokamera, och hela systemet är “stulet” från flaggskeppstelefonen OnePlus 8. Detta kan jämföras med iPhone 11 som har en tolv megapixel-kamera på framsidan och dubbla tolv megapixel-kameror (ultravidvinkel och vidvinkel)på baksidan.

Den första bilden är tagen i min trädgård. Bilden till vänster är taken med OnePlus Nord, bilden till höger med iPhone 11. Jag har inte gjort några korrigeringar på bilderna annat än att när jag tog dem så satte jag fokuspunkten för respektive kamera på den stora vita “blomman” (det är väl ogräs egentligen men ganska coolt sådant) i mitten på bilden för att få fram lite skärpedjup. iPhone 11 tar som standard en lite mer inzoomad bild där man kan välja att använda vidvinkeln för att få med mer i bilden men jag valde att ta bilden i standardläget med respektive kamera. Man kan se att OnePlus Nord är mer aggressiv när det gäller skärpedjupet än iPhone 11, och att det känns som att det är mer stuns i färgerna i bilden till vänster. Jag har ingen retina-skärm eller motsvarande där jag kan jämföra bilderna i mer detalj men bilden ovan och nästa bild är länkade så ni kan ladda ner en bilden i full storlek och jämföra själva om så önskas.

Bild nummer två tog jag inne i ladan där vi har ett vedförråd. Och spindelnät. Här är ljuset mer begränsat och jag gissar att sensorerna och mjukvaran bakom får jobba lite extra hårt för att få till bra bilder. Få av er har väl varit inne i min lada så ni får ta mitt ord när jag säger att den vänstra bilden, tagen med OnePlus Nord, är mer representativ för hur Falu Rödfärgen på den snart 200 år gamla ladan ser ut i verkligheten. iPhone 11-bilden ser närmast dassig ut i jämförelse.

Den tredje bilden försöker visa hur nära man kan gå ett objekt när man ska fotografera. I detta fall är det en DiskOnModule som ska monteras i min Amiga 2000, och bilden till vänster visar vad OnePlus Nord kunde prestera och till höger samma försök med iPhone 11. Jag blev rätt förvånad över hur pass nära jag kunde gå med kamerorna i OnePlus Nord utan att tappa skärpa. Hyfsat imponerande för en budgettelefon, får man väl ändå säga.

Summering

En OnePlus Nord kostar drygt 4500 kronor med 128 gigabyte lagring och sex gigabyte internminne. Det kan jämföras med en iPhone 11 som börjar på drygt 9200 kronor med 64 gigabyte lagring och fyra gigabyte internminne. Det ska erkännas att iPhone 11 har en stor egenskap som OnePlus Nord inte har, och det är att iPhone 11 är vattentät. Nu har jag aldrig tappat en telefon i vatten så det är något jag är beredd att acceptera men det kan vara bra att veta om du funderar på att köpa någon av dessa telefoner. iPhone 11 kommer säkerligen att gå ner i pris under hösten när vi närmar oss lansering av iPhone 12 (eller vad den nu kommer att heta), och det är inte på något sätt en usel telefon då den exempelvis också kan hantera både ett fysiskt simkort och ett e-sim (något som är ganska struligt i sin implementation i iOS men det fungerar när man väl får ordning på det). OnePlus Nord har också ett ess i rockärmen i form av att den är “5G-redo”, vad det nu innebär. 5G är ingenting jag som lantis kommer få uppleva på många år ännu, misstänker jag, så det är inte något som attraherar mig som köpare extra mycket men bor man i stan och tycker 5G verkar ball så kan det vara värt att ha i åtanke.

iPhone 11 låg aldrig bra i handen för mig. Den är lite för tung och lite för bred för att kunna hanteras med en hand. OnePlus Nord är visserligen högre i storlek jämfört med iPhone 11 men den är också smalare och det gillar jag.

Vad jag däremot inte gillar med OnePlus Nord är dess mjukvara. När man köper en Android-baserad telefon så får man vara beredd på att det är Google överallt, men att det var så här illa hade jag ingen aning om. OnePlus talar på sin hemsida om hur OxygenOS fungerar:

En programvara utan krusiduller, snabb och strömlinjeformad, och dessutom effektiviserad med hundratals optimeringar.

Jag kan inte svara på om det jag upplever med denna telefon är bättre eller sämre jämfört med en Samsung Galaxy whatever eller en Google Pixel 4, men något som slår mig är hur man med iOS kommer igång direkt efter att ha svarat på några få frågor. Med OxygenOS och Android i botten får man popuper, svara på rättighetsfrågor och allt möjligt i flera dagar efter att man startat telefonen första gången. En del saker är också helt obegripliga – jag skulle exempelvis maila en bild till mig själv för att testa funktionen och då får jag upp frågan om jag godkänner användaravtalen för ytterligare en OnePlus-applikation jag missade namnet på. Jag har ingen aning om varför jag får frågan men sannolikt är det för att jag nu gör det möjligt att dela bilder med andra applikationer men detta förklaras ingenstans. Säger jag nej så skickas jag tillbaka till bildbiblioteket, svarar jag ja så får jag upp en delningsbild inte helt olik den i iOS där jag får välja applikationen som ska ta emot bilden.

Att använda Android som det ser ut idag känns lite som att använda en Chromebook – det är en terminal för Googles tjänster. Men jag har inte köpt en Chromebook, och jag har inte köpt en Pixel-telefon, utan jag har köpt en OnePlus-telefon och även om jag förstår att OnePlus är bundna till att erbjuda Googles tjänster borde den vara mer användbar för de som inte vill ha med Google att göra.

Jag finner det bizarrt att man år 2020 inte kan föra över musik till sin telefon på ett enkelt sätt – jag fick det att fungera till slut men det var en del googlande och pillande innan det fungerar. Jag har heller inte lyckats hitta några hjälpsidor eller liknande på OnePlus hemsida som beskriver hur man ska göra detta varför man undrar hur “normalt folk” ska kunna lista ut det.

Det är som att allt vi gör och allt vi konsumerar ska ske via molntjänster och prenumerationer. Jag gillar inte det. Vad jag däremot gillar är att OnePlus faktiskt mer eller mindre uppmuntrar folk till att root:a (Androids motsvarighet till jailbreaking) genom att inkludera ett script som man kommer åt om man ansluter telefonen via USB till datorn som gör det möjligt att slå på ADB-funktionen och därmed också kunna ladda på ett annat operativsystem. Jag hoppas det fungerar i praktiken, för om det gör det så väntar jag ivrigt på att LinageOS släpps för OnePlus Nord i skarp version. En betaversion finns redan som ser lovande ut.

Så, för att summera. OnePlus Nord är en snygg, snabb, sjukt prisvärd, smidig och rent ut sagt djäkligt trevlig telefon. Det är operativsystemet och programvaran som gör den irriterande, inte så jag inte kan leva med den men tillräckligt för att jag ser fram emot att sparka ut Android och OxygenOS till förmån för LinageOS. Ytterligare en fördel med att dumpa OxygenOS till förmån för LinageOS är uppdateringar. OnePlus verkar inte överdrivet intresserade av att stötta sina modeller med uppdateringar så som Apple gör det där 4-5 år gamla telefoner fortfarnade har stöd i iOS:

I likhet med OnePlus-flaggskeppsenheter kommer de nya OnePlus Nord-enheterna att få uppdateringar av programvaran under 2 år och säkerhetsuppdateringar under 3 år.

Det ska väl tilläggas att min fem, snart sex år gamla HTC One M8 fortfarande får uppdateringar, just för att den kör LinageOS.

Saknar jag iOS? Nja, mycket sitter som jag skrev initialt i muskelminnet och det jag saknar mest är några av applikationerna i form av Overcast, Apollo, Toot! och Tweetbot. De finns inte på Android, men däremot finns Authy, Element, Enpass, Swish, Nextcloud, Firefox, SEB, ICA Banken, Outlook, Spotify, Plex och Postnord (för att nämna några) även på Android. Tusky har fått ersätta Toot!, klassikern Echofon (som också finns på iOS) har fått ersätta Tweetbot och Pocket Casts har fått ersätta Overcast. En sak jag definitivt inte saknar är att behöver koppla ner och sedan upp bluetooth-kommunikationen med min bilstereo. Med OnePlus Nord fungerar det varje gång, med iPhone 11 och iOS 13 (och även en iPhone 10 med iOS 12 ska väl tilläggas) är det kanske 3/10 gånger som det fungerar per automatik, och även när min iPhone har anslutit sig till bilstereon fortsätter den spela musik eller poddar genom den inbyggda högtalaren. Så alltså icke fallet med OnePlus Nord.

Det går att byta till en Android-telefon från iOS. Det går att leva med och man vänjer sig rätt snabbt. Jag tror att om Apple fortsätter bete sig som de gör där allt fler utvecklare och nya spännande tjänster är utelåsta från Apples inhägnade trädgård så kommer fler ta samma kliv som jag har tagit.